barnkultur

Har du fortfarande semester kvar eller funderar över att resa en helg till en fridfull, gudomligt vacker och spännande plats med familjen? Res då ut till Gällnö i Stockholms mellersta skärgård! (Jag vet, det lät som hämtat ur en resebroschyr men likväl…) Ön som inte är lika omtalad som skärgårdsdestinationerna: Möja, Utö eller Grinda har både vandrarhem, handelsbod och café och är hänförande vacker i sin sommarskrud. Här är upptäckterna många och spännande i ett ålderdomligt jordbrukslandskap med hagar och vidunderlig blomsterprakt. Vattnet är ständigt nära och det går ett sus av historiens vingslag genom den ålderdomliga byn, vid upptäckten av jättegrytor som inlandsisen började svarva för 10 000 år sedan och så förstås, då man i myggig granskog, med knapphändigt ritad karta finner skärgårdens bäst bevarade ryssugn! Tänk att ryssen för nästan trehunda år sedan landsteg på ön, härjade och brände ned hela den dåvarande byn. I sekler efter detta var rysskräcken inpräntad hos svensken och på en skylt i skogen går än idag att läsa den David och Goliat – historia som utspelade sig mellan en liten gumma och den ryska armén. Jodå, här någonstans växer ännu den tall, som gumman flydde upp i. Hon satt där så länge att ryssen tröttnade och lät henne leva och därmed föra historien vidare till oss…
Ja, visst ja, ön har även sin egen trolltrappa som vi visserligen aldrig hittade fram till men som skulle skymtas någonstans mellan ryssugnen och vattnet. Hembygdsmuseet  och handelsboden är också ett charmfullt kapitel för sig, så jag tror vi får börja berättandet i en helt annan ände.
Ett äventyr kan egentligen börja när som helst. Man måste bara bestämma sig för när det hela ska sätta igång. En mardröm och ett äventyr som man allra helst vill slippa, är att missa båten ut i skärgården. Vi skulle kunna säga, påstå eller göra anspåk på att mitt, Nils och Beths äventyr började i arla morgonstund den 21 juni. Trots mobilens omilda väckningsfunktion försov jag – resans kapten - mig nästan en trekvart. Klockan hade redan hunnit bli halv sex, då jag fick en omild knuff i sidan av maken som sett fram emot sovmorgon. Det var allt tur att jag fick den där knuffen, för annars vet jag inte om vi från Strömkajen bara hade fått se svansen på skärgårdsbåten med destination Viberö.
Kvällen innan hade vi redan konstaterat att tunnelbanenätets blå linje mot Kungsträdgården, var omdirigerad med buss och att den tidiga morgonens annars så långa resa mot Strömkajen, skulle ta en bra stund längre. Yrvaken eller knappt vaken, rusade jag upp ur sängen och gjorde precis så som jag klottrat ned på en liten lapp: 1) Lägg ned kyl och frysvaror i kylväskan, 2) Packa ned det sista och stäng alla väskor, 3) Väck barnen, 4) Glöm inte tandborstar och tjocktröjor! Inte hade jag räknat med att det skulle ta så lång tid att packa en  frysväska på rätt sätt eller att den stora bagen inte skulle få plats i hissen. Inte heller hade jag räknat med att det skulle vara så svårt att få dessa väskor att balancera rätt på vår gamla dragkärra. Det svåraste var inte alls som jag trott – att så här pass tidigt på morgonen få liv i barnen. Nej, istället var det oförutsedda praktikaliteter och ren tidsbrist. Ett gott råd är alltså att aldrig, aldrig någonsin försova sig!

Vi lyckades på något vis och vänster ändå ta oss fram till rätt kajplats och förvånansvärt nog, före alla andra passagerare och efter det att Beth ett oräknerligt antal gånger ställt samma fråga – kommer vi att missa båten nu, mamma?
  (Första bilden visar två sömndruckna barn, på Strömkajen. Andra bilden: efter ett antal glassar, två betydligt piggare och gladare barn. Tänk vad lite socker kan göra skillnad!)

Resan med båt till Gällnö tog två timmar. När vi väl kommit ombord på rätt båt, trodde vi att det bara var att pusta ut. Ta fram kylväska och frukost, köpa kaffe och glass och springa upp på däck för att känna äventyrets vindar dra genom hårsvallet. Kanske spotta i det fräsande skummet och försöka lista ut var kapten egentligen satt. Nej då,ännu en prövning väntade. Då det var dags för landstigning, välte vår kärra så att det triumferande bagagetornet kollapsade. Väskor låg huller om buller och bara någon meter från landgång. Jag förstod med en gång att det för länge sedan slutat att vara besättningskarlarnas uppgift att hjälpa passagerarna att langa bagage. Kanske det aldrig någonsin varit deras uppgift, utan bara en trevlig liten detalj som jag minns ifrån Vi på Saltkråkan. De bägge grabbarna tittade missbelåtet på mig och mitt bagage, sedan på barnen.
-Ska ni av här eller? Vi måste åka vidare, om ni inte kan ta er av nu.
Fy skäms Waxholmsbolaget! I land fick vi höra en annan historia om båtbolaget, så hårresande att den mest liknade råttan i pizzan. En mamma som skulle stiga av Waxholmsbåten på Gällnö kunde plötsligt inte finna sitt barn och sa till besättningskarlarna att hon var tvungen att springa till andra sidan båten för att se om det möjligen var där som flickan höll till. Besättningskarlarna tyckte inte detta var skäl nog för att låta båten vänta, utan lämnade bryggan med mamman och barnet fortfarande kvar ombord. Först hade de tänkt att mamman med barnet kunde gå av vid följande stop – en helt annan ö (!) men ändrade sig och lät dem landstiga på den brygga som ligger på Gällnös motsatta sida. Det blev ett långt och mödosamt traskande för mamman och hennes fyraåriga dotter.
Ibland finns det ändå goda människor som gör saker utan åthävor. En medpassagerare som följt dramat och steg av vid samma brygga, bjöd på dricka vid sin stuga och turades om att med mamman bära flickan den långa vägen fram till vandrarhemmet.

Med Gällnö under våra fötter glömde vi strax bort allt vad korkade besättningskarlar heter och stack våra huvuden in i en rosenbuske, för ett djupt andetag.
- Se upp en traktor!
En liten röd traktor, lagom stor för för att få plats på Gällnös enda grusväg, skumpade förbi och en glad bonde vinkade åt barnen. Åh, här vill jag stanna resten av mitt liv, tänkte jag. Detta är den verkliga Lycksalighetens ö! Bland ängar, med rosor, smörblommor, rödklöver, humleblomster och nattochdag följde vi den slingrande vägen fram. Det var så skönt att veta att bara vi fogade oss i grusvägens vindlingar så skulle vi snart nå både affär och vandrarhem. Ingen brådska alls – bara semester.

Efter en stund blev vi ändå lite oroliga. Skulle vägen aldrig ta slut? Det började kännas i barnafötterna men främst i barnatålamodet. Så efter en förvuxen syrénberså och byns midsommaräng befann vi oss plötsligen framför ett sockerdricksträd och på stigen in till vänster låg både handelsbod och café.

Handelsboden förtjänar verkligen ett avsnitt för sig! Den har tagits över av unga människor och förvaltas på ett sätt som får hela ön att stråla av gemyt. Man kan verkligen tro att det är Nisse Grankvist (Tjorvens pappa) själv i egen hög person som förestår kassan och visst får man god lust att be om en cockosboll för 10 öre!
Här står konserver och glasburkar i prydliga rader längs affärens hyllor. Men det bästa av allt - om man är barn vill säga – är att här både finns glass, godis, håvar och sänken! För vår del blev det den avgörande räddningen då katastrofen var nära och Beth tjöt: jag hatar den här ön! De´ e för mycke´natur! Hon hade vid det laget upptäckt att det på ön endast fanns torrdass…

Vid handelsboden fanns ändå det bästa och finaste dasset och dessutom öns (och kanske världens) bästa gunga!

Även skärgårdens alla hemsnickrade skyltar till lyst och trevnad, förtjänar sitt eget avsnitt. De påminner oss om att det ofta finns någon som med ömhet och omtänksamhet gärna vill inleda ett samtal: öppet/ stängt/  hjärter dam för damdass/ spader knekt för herrdass/ sockerdricka/ AKTA!!! botten är full av glas som spolas upp på stranden!
På gårdsplanen mellan handelsboden och hembygdsmuséet/caféet stod en skylt nedstucken i en turkos trälåda med spretig luktärt. På skylten stod butik och café med pilar åt respektive håll. Tänk vi kunde ju ha gått vilse utan denna vänliga hänvisning!
Vid entrén till muséet stod en bokhylla med kulörta lyktor och ett meddelande: Tag gärna en bok… och på väg till vandrarhemmet fann vi ytterligare en skylt, nedstucken i en blomkruka med orange tagetes: BÖCKER BILLIGT 10 METER. Följande dagar upptogs vårt intresse av hur skylten togs bort och sattes tillbaka och samtidigt som skylten togs in stängdes det lilla växthuset/bokhyllan i plastpressening ordentligt till med en dragkedja.
Det mest bisarra anslaget var ändå det som satt på väggen i ett stinkande torrdass. Här berättades hur dasset uppförts till minne av en man som tagits av vågorna och att denna plats som dasset utgjorde, skulle förbli: ..ett andrum och en mötesplats för kropp och själ.

Att åka på sommarsemester med barn, är inte mycket värt om där inte finns en bra badplats. På Gällnö fanns en vacker badvik som vi i juni månad fick ha nästan för oss själva. I skärgården brukar man inte vara bortskämd med tillrättalagda badplatser - men här fanns något så ovanligt som en sandstrand – och en långgrund sådan! Det blev ett flitigt badande och åtskilliga fångster med småfisk. De små kräken följde sedan med hem till stugan i glasburk och först efter vissa protester återbördades de till sitt rätta element. Men Beth var allt orolig för att fiskarna inte skulle hitta vägen hem från handelsbodens brygga till badplatsen. Tänk vad sorgligt om inte deras mamma skulle finna dem till kvällen!
Med håvarna fångades till sist allt som rörde sig och det var den stora sorgens dag då ena håven fick sig en stor, ful reva.
- Det gör inget. Pappa kan sy ihop den när vi kommer hem, sa Nils.

Vad fanns det då mer för sevärdheter och upptäckter att göra på Gällnö? Bland annat fick vi en massa kossor som grannar i hagen invid vår stuga. De var mjuka, gulliga och sällskapliga och vi sa god natt till dem varje kväll…
Framför hagen fanns det trollringar som kunde trolla bort barn - ja, faktiskt! Titta noga på bilderna hur barnen, ett efter ett försvinner ner i underjorden och till sjötrollets håla.
Så var det naturligtvis de stora arkeologiska sevärdheterna: ryssugnen och jättegrytan. Ryssugnen var verkligen så majestätisk och mossbelupet ålderdomlig som man kan tänka sig att den beskrivs i en bok. Tänk så mycket smärta dessa ugnar måste ha åsamkat, bara genom sin blotta existens och genom att påminna öbefolkningen om dess brutala historia. I ugnarna bakade ryssen sitt grova bröd av den säd man fann och stal i gårdarna på ön. Så det är inte konstigt att det finns så pass få ugnar kvar. De flesta ugnar förstördes nog åren efter stridigheterna, men detta vackra exemplar blev alltså övergivet och bortglömt, djupt inne i den täta granskogen.
Jättegrytan fann vi på klippan strax ovanför badplatsen. Att den är över 10 000-tusen år är en svindlande tanke för alla barn – stora som små. Den var så jämn och fin och vi undrade om här möjligen fanns en hemlig kanal in i klippväggen eller kanske ända ned till Kina!

Förresten, är inte detta foten på en elefant som ligger upp och ned under marken?

Naturligtvis är det rara lilla hembygdsmuséet ett utav sevärdheternas måsten. Här får man lära om det strävsamma livet från gångna tider och hur sommargäster och stockholmare såsmåningom hittade ut till ön och  utmanade varrandra på ett parti crocket.
Vandrarhemmet var ursprungligen öns folkskola men på 60-talet stängdes den och barnen fick istället resa med skolbåt till Svartsö.
Här kan man vidröra gamla (och kanske från vindar bortglömda – återfunna) föremål såsom vistaspel, vevgramofon och och ett hederligt gammalt dragspel. Urcharmigt! Gör en visit och ta sedan och njut av en glass i caféet vägg i vägg.

Vad kommer vi att minnas av denna skärgårdsresa? Kanske hagarna med sina rosenbuskar och vindlande trollstigar längs med vattnet. För egen del är det nog årets längsta dag som gjorde djupast intryck. Tre dagar och nätter innan midsommarafton, inträffade detta under. På natten badade ön i ett gyllene sken, som fick oss att sitta på vår trapp, med korna som ända sällskap, och bara hänföras!
Nils skrev i sin dagbok om vattenhämtning, ryssugn och jättegryta fast störst utrymme fick nog fästingupplevelserna och bredvid den egna teckningen, klistrades senare en fet fästing in, plockad från vår katt.
- Jag fick åtta fästingar men ingen hade börjat suga blod.

( Vaccinering är ett måste om man ska resa ut i skärgården. Kroppsvivtera dessutom ALLTID varrandra på kvällen och tag med en sådan där utmärkt fästingborttagare som det går att köpa till husdjur!!!)

Beths stora upplevelse då, ja för hennes del har nog utedassen gjort ett outplånligt intryck. Som souvenir hem förde hon med sig en död spigg, som nu ligger i torkad version på vårt köksbord. Jag hoppas verkligen att denna senare upplevelse såsmåningom kan överglänsas den förra och rent olustiga.
Vi vill mer än gärna återvända till Gällnö! (Alla utom Beth) En riktigt härlig sommarö och utifrån egen erfarenhet den vackraste som jag någonsin besökt i Stockholms skärgård. Dagarna kring midsommar är nog en bra tidpunkt att företa resa - om man vill möta den riktigt stora blomningen förstås. Höstfärgerna i skärgården är annars en fantastisk syn. Men skynda dig att åka dit innan vandrarhemmet stänger för säsongen! Vi reser nog dit redan i nästa vecka, för den kikare som Nils bär om halsen på bilden av det skära dasset, blev kvar därinne och nu står den tryggt på en hylla i handelsboden. Så vill ni ha sällskap på en äventyrlig båtfärd – säg bara till…

I vår ivriga väntan på blader och blomster på balkongen har vi gjort en lek av att finna blommor på annat håll och blommor finns det ju faktiskt överallt! Vi omger oss med växtlighet i textilier, på porslin och tavlor.  Ja, man kan finna det på de mest otänkbara ställen. Fotona i sig blev också ett sätt för barnen att lära sig hantera kameran något som kan vara guld värt för dem själva och i deras framtida dokumentation av världen.

Först ut är en bild av blomsterkungen Carl von Linné i egen hög person! Han som 1748 skrev i ”Om undran inför naturen” att ”naturens beskådande ger en försmak av den himmelska sällheten, en beständig själens glädje”.
 Om man tittar riktigt noga på Roslins vackra porträtt, finner man två blommor i en liten bukett på rockslaget – linnéa och förgätmigej.
 Nils och Beth lärde känna Linné genom Björn Bergenholtz´ Blomstergrisen. Det är en bok fylld av blommor och mystik och har även inspirerat oss till somriga besök av det undersköna Stenbrohult och Råshult i Småland.

I sin vapensköld ville Linné följa naturens lagar och i sköldebrevet avslutas den slingrande linnéarankan  av en liten fjäril – lindbrokmalen. (På själva vapenskölden har fjärilen p g a de strikta heraldiska reglerna omvandlats till en linnéablomma – men med en insektsstjärt som liksom i smyg tittar ut ur blomman!) Sånt här uppmärksammar barn direkt!

Följande blomsterbild är ett färggrannt mönster från en ask i Gustavsbergsplast anno 1970…

och så ett glatt äppelmönster från en gammal städrock.

En sönderälskad sommarkjol och ett urvuxet solliv som varken Beth eller jag själv kan göra oss av med.

Broderade kaprifoler på en skir duk, det gamla väggurets utskurna rosor och så ett kuddmönster som heter Ärtor och får en att börja odla på momangen!
En sommarklänning med ett mönster psykedeliskt värre…

Praktiskt och avtorkbart Josef Frankmönster på tjock vaxduk – tillverkas det fortfarande? Vi tror att de svajiga blommorna längst ned till vänster är kornvalmo. Bilden till höger: Orangea linnéor på lila botten.

En liten handmålad sommarbukett på en kopp från 1860-talet. Jag sa till barnen – tänk, den här koppen är äldre än mockas (morfars) mocka. Undrar vem som kan har druckit ur den och med vilka ögon såg hon/han på världen? Vi fann tre stycken koppar med fat utan sprickor och nagg i vårt grovsopsrum. Tänk att efter 150 år hamna på tippen!

 Ros med saft och bulle.  Längtan till Italien…

Vidunderligt vackra Morrismönster. Vi vill tapetsera med Fruit överallt!!! Tänk om man inte behövde välja för alla tre är såå vackra. Kanske den bruna ändå… Nils och Beth är överens – de ska ha den glittrigt blå i sitt rum (men känner inte till prislappen på rullen ännu).Denna glittriga tapet är ny för i år men visste ni att sådana glittriga skönheter faktiskt existerade redan på Morris tid. Det glittriga framställdes av krossat glas och exklusivitet var bara förnamnet.                Man skulle kunna rama in tapetproverna också – allesamman!

Ur en annan Morristapet sticker två vilda blomster ut sina knoppar och tackar för sig som fotografer.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej, kanske det börjar bli lite väl trångt och enahanda att leta blommotiv inomhus - låt oss istället göra en stadsvandring och börja med Gamla Stans bohemiska och stenlagda planteringar.

          

Hur mycket sanning det ligger bakom detta bohemeri är inte relevant. Vi accepterar en drömbild som affärerna här gärna slår mynt utav. Det har blivit ett litet Paris ett Stockholmskt Montmartre. Men visst är det underbart – det är ju därför vi åker hit! Alltså, på jakt efter innerstadens växtlighet och charm är denna blomsteraffär på Munkbrogatan en riktig liten pärla. Jag kan kan gå och tänka på den under vinterhalvåret och bara längta efter att det ska bli tillräckligt varmt för dem att ställa ut sina blommor.

I Gudrun Sjödéns butik på Stora Nygatan finns ett växthus inomhus (!) – rena lekstugan och nästan farligt att ta med barnen hit. Jag väntade bara på att en kruka skulle åka i golvet.
På övervåningen spelades Piaf för öppet fönster. Man kan få för sig att Fågel Blå vill slita sig loss från kudden och flyga rakt ut i friheten bland medeltidsgränderna.

Utanför Gudrun Sjödén ropar barnen – äntligen en leksaksaffär! Vid dörren stod den här vackra blomsterlådan. (Men är det inte samma låda som i Gudruns växthus? Kanske de lånar av varandra…)

 

 

 

 

 

 

 

Nils föreslår att vi flyger till villastaden i Bromma för åka tunnelbana tar alldeles för lång tid. Han har alldeles rätt och vi landar i mormors och morfars trädgård. Det är som en överdådig blomsteräng – för kameran ljuger bra om dess storlek. Det enda vi saknar, är en enhörning. (Enhörningen i fångenskap, medeltida gobeläng, ca 1550).

 

 

 

 

 

Något av det allra vackraste man kan tänka sig är den prunkande vägen till skolan. Trädgården på bild har verkligen allt man kan drömma om – dessutom blommar hela denna prakt på en och samma gång! Syrener, gullregn, snöande spirea och gammaldags buskros. Tänk så skört och förgängligt – om några dagar är alltsammans borta.

 

 

 

 

 

 

 

Buskpion tar mycket lång tid på sig att växa. Denna enorma buske måste vara från tiden då husen i villastaden byggdes.
”Allrakäraste Syster, sa Ylva-li. När Salikons rosor vissnar, då är jag död.” (Allrakäraste Syster, Astrid Lindgren) Jag har alltid tänkt mig Salikonbusken i A. Lindgrens berättelse som en buskpion.

Stolen som det växer murgröna och penséer ur står utanför tapetserarverkstan vid Höglandstorget. Undrar om den är skön att sitta på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland säger Beth och Nils till mig -” mamma kan vi inte gå till dom där små husen? Dom som är så söta du vet!” Då menar de Iris koloniträdgårdsförening – ett stort koloiområde som ligger bortanför Brommaplan,  efter  att man korsat den trafikerade Spångavägen.
Jag tänkte att vi skulle ta oss dit nu men på vägen – innan vi korsar Spångavägen skulle vi kunna ta oss en titt på en bostadsrättsförenings gårdsplan som förvandlats från en funkisgård med gräsmatta och piskställning till en oas av klosterkarraktär. Här odlas grönsaker och prydnadsväxter i jordbäddar med vackra formationer. Kontrasten mellan nytt och gammalt gör att man inte skulle höja nämnvärt på ögonbrynen om här kom en nunna farande på vespa.

 

Å, vad papegojtulpanen är vacker! Den är en fulländad aftonblåsa av fransar och pliseringar, som måste betraktas från flera håll.

 

Löjtnantshjärta – är det löjtnantens alla kärlekar på en tråd?

 

 

 

 

 

 

 

Så var vi då äntligen framme vid de ”små söta” husen. Det är allt annat än lekstugor, för här lyser flitens lampa! Man ligger på knä i 30 graders värme och rensar ogräs från grusgången. Men här finns nog även plats för saftkalas med hallongrottor i bersån och antalet barnfamiljer har åter ökat i koloniområdet.
Å, tänk att ha ett litet hus på Vallmo- eller Schersminvägen! När koloniträdgårdsföreningen Iris var med i en TV-serie för några år sedan, fördubblades väntelistan och folk trodde att man kunde köpa ett hus för att sedan packa ihop och ta med sig hem.

För ett par veckor sedan, var vi på Iris´årliga loppis och fann två gamla trädgårdstomtar. De låg där och såg så ratade och förödmjukade ut att vi genast blev tvungna att ta dem med oss hem. Bägge två, har de ett limmat ben och den ene brodern – den sorgsne – har förlorat sin skottkärra men håller ändå händerna kvar i ett krampaktigt grepp.
Vi tror att de kanske vantrivs på vår karga balkong, efter ett helt sekels liv i koloniträdgårdens grönska.

Ja, vad hände egentligen med fröpåsarna från Torsviks Vivo? Hamnade fröna i jorden och har
det kommit några sallatsblad, rädisor eller morötter ännu? Jag har i efterhand
förstått att det faktiskt åligger oss att redovisa vad vi gjorde av fröerna, för inte ska man
haspa ur sig att man köper en massa fröpåsar om man sedan inte gör något utav
dem! Nej, fram med bevis, för i våra dagar krävs en sanningsenlig och trovärdig
redogörelse!

På tur därefter, står väl den stora frågan: har grönsakerna ompysslats av
barnahänder – ökat barnens ansvarstagande och i det långa loppet stärkt deras
moraliska ryggrad? Så tänkte man sig i alla fall kombinationen barn och
trädgård under 1800–talet och 1900-talets första hälft. Trädgården skulle vara
en plats för ett tuktande och danande av barnets karaktär. Förmodligen för att
barnet i sitt eget växande och i sin ofullständighet sågs stå helt nära naturen.
Dessutom fick man ju gratis arbetskraft på köpet, då barnen utsågs att sköta
den pillriga ogräsrensningen…

Jag har funderat en del över den mentala träning och uthållighet som det
faktiskt krävs att invänta en rädisas eller en morots tillblivelse och tror med
bestämdhet att det ligger en hel del sanning bakom påståendena om trädgården
som karaktärsdanande. Men detta gäller inte bara för barnet utan för oss alla –
stora som små. Man blir lite långsammare, formulerar sig aningen mer
eftertänksamt och odlar med tiden en viss klokskap av att vistas i en trädgård.

Som sagt var, i våra dagar krävs en trovärdig redogörelse. Vad stod det nu på
löpsedeln som jag passerade på vägen hit? Tre av fyra tror att kungen ljuger!
Aj, aj, aj – jag tror att vår monark gått miste om ett trädgårdsland och lite
jord under naglarna i sin barndom och kanske saknar han en groende markplätt just
nu, i denna turbulens där ett helt land står på spel! Detta har vi tyvärr inte
tid att samtala om någon längre stund för här måste istället frågan besvaras; vad hände
med fröpåsarna från Torsviks Vivo! Dock vill jag ändå lägga till några tröstande rader
för monarker och andra dödliga på vårt snurrande klot, där årstider alltjämt avlöser varandra:

/…/Det kommer en vind och går:
och hela din värdsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnets klasar.   (ur: Gullbergs Kyssande vind)

Så tillbaka till frågan om fröpåsarna. Jodå, en del av dessa frön är planterade av Nils, Beth och mig själv.  Med förundran ser vi hur små gröna skott skjuter upp ur den stora krukan. På påsen står det att den innehåller ”älskade sommarblommor” – blåklint, ringblomma, aster, zinnia, romersk riddarsporre och många fler. Vi undrar bara när man får se en blomning. Kanske till hösten, kanske aldrig. I den avlånga blomsterlådan har vi planterat sallatsfrön morötter och rädisor men vi stirrar alltjämt på en svart jordbädd och undrar om något egentligen händer därunder.

Som vuxen får man absolut ett större tålamod efter man fått egna barn. Man ska ha tålamod med deras eget ansvarstagande och med deras ogenerade respektlöshet på samma sätt som man ska
ha tålamod med de små gröna skotten i krukan. I går gav jag ändå upp och tänkte, nej nu åker vi till Blomsterlandet och köper några salladsplantor så att det går lite snabbare och slutligen
händer något i lådan. Ansvarstagandet och tålamodet var som bortblåst! Tänk om
man på samma vis skulle säga – nej nu skaffar vi ett par äldre barn som redan
passerat den prepubertala åldern! Behöver jag ens nämna vad man skulle missa då
– inte minst i sin egen utveckling som förälder.

I vår barnbokhylla står en fantastisk liten trädgårdsbok från 1920-talets
början. Den handlar om fiskarbarnen Sven och Greta som genom flit i mästers
trädgård förtjänar sina egna slantar och därigenom kan skaffa sig fruktträd och
bärbuskar som de planterar på familjens lilla täppa. Det speciella med boken är
att författarens intention varit att genom barnen få upp ögonen hos de vuxna
hur viktigt, gott och nyttigt det är med grönsaker, frukt och bär: ”Skulle det
månne icke vara möjligt att genom barnen få till stånd små trädgårdar vid de
många svenska hem, där sådana ännu saknas, där man sålunda icke kommit till insikt
om trädgårdsodlingens och trädgårdsprodukternas betydelse särskilt för de små i
samhället?” Barnen tillerkänns helt enkelt en förmåga att förändra och att
driva igenom sina egna projekt. Detta är något som vi annars förknippar med
1970-talets barnböcker och inte alls med ett författarskap från 20-talet! Boken
är samtidigt en lärobok i plantering, odling och tillvaratagande av det framodlade ända fram till middagstallriken. Så småningom börjar även Sven och Gretas föräldrar att inse ”…den nytta och trevnad, som en välvårdad trädgård bereder”  – trädgården utökas och en konsulent från länets hushållningssällskap anländer
för att ge dem goda råd.I en förlängning medvetandegörs vikten av det växande för föräldrarna
och de ser även på sina barn med andra ögon.

( Från hårt arbetande barn till en trädgårdsplansch över hur man bäst tar tillvara 100 kvm jord.)

Vi återvände allesamman från Blomsterlandet, men med något helt annat än salladsplantor.
Det blev istället en afrikas blå lilja – Agapanthus praecox och en gräddvit hortensia. Detta är en kombination som förhöjer hela balkongen och får oss att härda ut i väntan över de svarta jordbäddarna. Kanske en galen
association, men plötsligt har vi fått ett Sofiero i miniatyr! Ett gott råd är alltså att se till att skaffa en massa blommor runtomkring det man odlar och är tvungna att vänta på. Det gör det hela mycket roligare! Agapanthus kommer föresten från två grekiska ord: agape (kärlek) och anthos (blomma).

Något av det allra roligaste på vår balkong är nog ändå det hemgjorda växthuset.
Vi har nämligen ett grovsopsrum som är som en stor skattkammare och här kan man
finna det mesta efter konsumtionsgalna människor och efter utrensningar av
dödsbon. Vi har en dam i huset som är antroposof, hon kallar det för vårt
gemensamma resursrum och det är precis vad det är. Beth och Nils fann här ett
stort akvarium och en gammal TV-bänk på hjul och kom själva med idén att göra eget
växthus. Vi la en prickig duk över TV-bänken och ställde akvariet ovanpå. Vips
fick vi ett mobilt växthus som kan rullas dit solens strålar är som starkast.
Bänken har även en annan praktisk funktion – på hyllorna kan man ställa krukor
och fat, spadar och annat som man vill städa bort.

I vårt växthus får vi plats med sex stycken lågväxande tomatplantor och för att
behålla värmen i denna drivbänk har vi satt fast ett genomskinligt plastskynke
över öppningen. Hit till det hemgjorda växthuset går barnen faktiskt varje dag
för att se efter vilken planta som fått flest gula blommor! Ett hurra för att sommaren
verkligen är här!

För mer än hundra år sedan tog sig en liten busig kaninpojke in i herr Karlssons trädgård och ut i barnlitteraturen för att stanna, älskas, och så småningom upphöjas och tilldelas klassikerstatus. Möjligen är Pelle kanin/Peter Rabbit sinnebilden för barnets nödvändiga behov av att utforska var gränserna går för det tillåtna respektive otillåtna. Och trädgården – motsvarande en bild av det åtråvärda - det som man vill ta för sig av. Utställningen om Beatrix Potter och hennes sagovärld, går för övrigt dominerande i barnets tecken. Större delen av den ägnas åt lek och igenkänning av sagovärlden som man mött i de rara, små böckerna. Det går faktiskt att dra en spikrak parallell mellan föregångaren Beatrix Potter och B. Wahlström som i år firar sitt 100-års jubileum över missionen att ha gett ut kvalitetsböcker till reducerat pris. Potters engagemang låg i att hon ville se sina böcker tillgängliga för alla barn. Förutom storleken som anpassades för barnhänder, gavs böckerna ut i olika utgåvor och för varierande plånböcker. (Skulle verkligen vilja veta om B. Potters vägar någonsin korsades med vår egen Ellen Keys.)  
Utställningen innehåller tyvärr inga originalteckningar av B. Potter men i en glasmonter kan man finna fyra tummade böcker ur originalupplagans billighetsutgåva: The Tale of Peter Rabbit, The Tale of Tiggy-Winkle, The Tale of Mr. Jeremy Fisher och The Tale of Jemma Puddle-Duck (1902).
     Glöm all form av dåligt samvete för att släntra in på utställningen i dess slutskede. Det är nu som den perfekta årstiden infunnit sig för ett besök på Millesgården! Det hade inte alls varit samma upplevelse att gå in i den spirande köksträdgården hos herr Karlsson för att dra upp hans morötter och rödbetor, tillverkade i papier maché, om ruskväder härjat utanför. Ifrån utställningens lekdel är det nämligen lätt att ta sig under en rosenbåge av sidenblommor och ut i Milles egen fantastiska trädgård, uppbyggd i terrasser och med porlande springbrunnar. Här ska man och måste man slå sig ned i caféet och njuta av den vidunderliga stockholmsvyn!
Ja lekrummen förresten, är naturligtvis ämnade för rollspel och interaktivitet med B. Potters förmänskligade djurvärld. Ändå kom jag på mig själv med att strängeligen huta åt barnen, då de nöjda stod och höll i var sin morot. De hade ryckt upp dem ur det vackert tillverkade trädgårdslandet med realistiska sprickor på jordytan och plötsligt insåg jag att detta var just vad som avsågs med området. Fram för lekfullheten och bannlysning av åthutningarna! Drog själv upp några rovor, gick på afternoon tea hos Mrs Tiggy-Winkle och provade tillsammans med barnen en av hennes nytvättade spetsmössor. Inte nog med det – här fanns även möjlighet att klämma och känna på herr Karlssons fruktade fågelskrämma!
Att se utställningen nu under nästan sommarvarma dagar, väcker längtan efter att själv stoppa ned fingrarna i den solvarma drivbänken och invänta kommande växtlighet. På vägen hem kunde i alla fall inte jag motstå att gå in i Torsviks Vivo för att införskaffa fröpåsar med luktärt, rädisa, sallat och morot. Man skulle kunna tänka sig att museibutiken hade haft möjlighet att upprätta ett fruktbart samarbete med Bröderna Nelson och eventuellt visat fram årets nya skörd av trädgårdsböcker i genren ”din egen köksträdgård”. Ja, jag vet, detta är kanske redan ett slitet motiv men lika fullt en av vårens trender. Till och med fru Obama lär odla sallat i en blomkruka…
En annan tanke som slog mig under museibesöket, var att i Beatrix Potters värld framhävs ett helt annat och bördigare landskap än i Elsa Beskows värld, där pysslingarna leker i en mörk barrskog. Kan det möjligen ligga på ett undermedvetet plan detta att Potter, i Sverige, aldrig slagit igenom lika stort som Beskow? Eller är jag alldeles ute och cyklar…
Det mjuka landskapet med dess ulliga och gulliga djur är för mig en riktigt hjärtego go´nattsaga – om man räknar bort illasinnade råttor, en uppfordrande kattmamma och en kaninfarbror med rotting förstås. Men Beskow har ju även hon en massa vedervärdiga tomtegubbar som svänger sina rottingar och hotar med stryk.

     I museishopen väcktes ett outsläckligt habegär efter en Benjamin Bunny i vinröd plyschbasker. Men som Nils så klokt sa: ”Mamma man behöver inte köpa allting bara för att man går in i en affär”.
(Undrar om jag inte skulle återvända och införskaffa den i smyg ändå…)
Efter att ha sett museifilmen var dock habegäret fokuserat på annat håll – men på ett ouppnåeligt sådant. Visste ni att B. Potter som driven affärskvinna och involverad i hela industrin kring sina böcker, själv sydde och tillverkade den första Peter Rabbit – dockan. Det gick ett sus i publiken efter denna Peter Rabbit himself…
Detta och mycket annat får man reda på om man ser den spännande filmen om Beatrix Potters liv, konstnärskap och senare även samhällsengagemang. Filmen går även hem hos barnen, i synnerhet om man lägger beslag på biografens viktorianska schaggsoffa för att kura i. Då kan man nämligen läsa textremsorna högt utan att någon väser –sch!
Beatrix Potter måste vara alla kvinnors stora förebild. Efter att ha drivit sitt konstnärskap i stort sett på egen hand, lyckats publicera sig, fått en egen inkomst och så småningom erhållit en alldeles egen förmögenhet använde hon generöst pengarna till att rädda Lake distriktet i Storbritannien. I en tid som brann av exploateringslusta lyckades hon bevara 4000 gårdar som senare skänktes till The National Trust. B. Potter blev även en kompetent byggnadsvårdare och pekade på den ovärderliga kunskapen i äldre byggnadsteknik (läs 1600-tal). I denna del av filmen slocknade dock barnens intresse och jag antog att de lämnade mig för lekrummen. Trodde jag ja! 

  De bägge busungarna gick rakt in i Karlssons trädgård – eller snarare Milles – och ner i fontänerna för en svalkande dusch! Vad kunde göras, annat än att föreviga händelsen med den nyinförskaffade Canon. Jag tog mig för pannan likt stenstodens Kassandra!

– eller då Marabou Premium Apelsin räddade påsktårtan, en påskkärring och fyra trollgubbar kom på besök och skådespelet Höna i det gröna framfördes på gårdsplan…

     Så här någon vecka efter Påsk är det roligt att dela med sig från högtidens bilder och upplevelser. För vad MYCKET (tok)roligt vi hade för oss och i synnerhet barnen! Hopp, lek, utklädning och så tårar förstås över skrubbsår och konflikter. Och allt måste ju upplevas NU, NU, NU!

Trots allt kanske vi ska börja berättandet i det lilla  samhället i Småland, för att landa någonstans mitt i påskbuffén. För även om fastan ännu inte riktigt var över så åts där i stora mängder.

Varsågod, här är recepten på förrätt och efterrätt. Efterrättsreceptet/Påsktårtan förenklades genom strykning av de tidsödande momenten där pajdegen skulle vara inne i både kyl och frys, kavlas och tryckas ut. Istället breddes den kladdiga pajdegen på formens kanter och botten och sattes in i frysen direkt någon timme för att därefter skjutsas in i ugnen.
Inte heller hade vi något rivet eller syltat apelsinskal hemma men det gick precis lika bra med Marabou Premium Apelsin (– en mörk chokladkaka med allt i ett!) som vi kunde inhandla på Vivo.
MATJESILLTÅRTA (8-10 bitar)
botten:
75g smör
200g kavring

fyllning:
1 burk ansjovisfileér, 125g
1 gul lök
3 dl gräddfil
250g kesella
2 msk ansjovisspad
4 gelatinblad

garnering:
hackad gräslök

- Smält smöret och låt det svalna. Smula brödet i en matberedare. Tillsätt smöret och blanda.
- Häll över blandningen i en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Tryck ut smulorna med handen över bottnen och en bit upp på kanten. Låt formen stå minst 1 timme i kylen.
- Låt ansjovisen rinna av, men spara spadet. Finhacka ansjovisen. Skala och finhacka löken.
- Blanda ansjovis, lök, gräddfil, kesella och ansjovisspad. Smaka av med peppar.
- Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten ca 5 min. Lyft upp dem och smält dem på mycket svag värme. Tillsätt 3 msk av ansjovisröran i kastrullen och rör ut med gelatinet. Häll över gelatinsmeten i ansjovisröran och blanda noga.
- Häll fyllningen över bottnen. Täck över med plastfolie och låt tårtan svalna i kylen minst fyra timmar. Strö över rikligt med hackad gräslök vid servering.

PÅSKTÅRTA (8 personer)
Ett sprött pajskal fyllt med smarrig chokladapelsinkräm.
Pajdeg:
100 g kallt smör
1 dl strösocker
3 dl vetemjöl
½ dl kakao
1 ägg

Fyllning:
150 g choklad med apelsinsmak (exempelvis Marabou Premium Apelsin)
1 dl vispgrädde
1 dl mjölk
1 ägg

Garnering:
frukt och bär (jag använde rårörda jordgubbar)

-Dela smöret i kuber och blanda med socker, mjöl och kakao. Tillsätt ägget och arbeta snabbt ihop till en deg.
-Bred ut den smetiga degen direkt över formens botten och kanter. (pajform med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter) Ställ formen i frysen någon timme.
-Sätt ugnen på 175 grader. Grädda pajskalet mitt i ugnen ca 15 min. Sänk därefter värmen till 150 grader och ta ut skalet.
-Hacka chokladen grovt och lägg i en bunke. Koka upp grädden och häll den över chokladen. Rör tills chokladen har smält. Vänd ner ägg och mjölk och rör ihop till en jämn smet.
-Fördela smeten i pajskalet och grädda i nedre delen av ugnen tills fyllningen har stannat, ca 15 min.
-Garnera med frukt och bär

Men vi måste ju ha en snygg och passande påskbild till buffén! Var ska vi ställa riset egentligen?
 

Nej vi lägger ner det här… ett utedass! Löjligt!

Påskkärringar på väg till Blåkulla, våldgästar det lilla samhällets invånare. ”Hallå, är det någon hemma? Vi har fina kort här. Har ni godis eller kanske pengar? … Glad Påsk då!”

En okänd påskkärring eller kanske det är den goda fen som har landat. Godis hade hon med sig i alla fall… Underbara Kerstin!

Nu ska här tillverkas Påskakorv! Är det en småländsk tradition eller…? Tydligen! Här värps det både äggar och korvar.

                                                               Tarmar, blä!!!

                                                    
                                                      Oj, vad vi var koncentrerade!

                                                                   Mera kött!!!

                                                         Nu ska här knytas…

                             
                                De lite mindre barnen har lämnat korvstöket för länge sedan…

                                  De lite större barnen: ”Hurra, vi sa´ öppna mosaholk!!!”

I Hornaryd framfördes påskaspelet Höna i det gröna. Det var långfredag så alla biografer voro stängda…

Medverkande: Påskkärring, Höna och Nasse.
 

Kommentarer i pausen:

                                ”Mycket underhållande och med en högst driven dramaturgi!”

                ”Det ligger något i det knapphändigt fundamentala… en slags paradoxens kärna…”

 

                                             Ja, nu är våren sannerligen här på riktigt!

Ni minns väl Feel Good Filmen You´ve Got Mail (1998), där Meg Ryan kämpar med överlevnaden av sin pittoreska barnbokhandel – The Shop Around the Corner ! Här försöker hon övervinna den hotande stordriften inom bokvärlden och lockar med utvalda böcker, hemtrevnad och sagostunder. Men det kanske allra viktigast – hon hjälper barn att finna de rätta böckerna och på så vis en hel generation att förverkliga sina drömmar. (Påstår hon själv i alla fall.) Det ligger i filmen något nästan religiöst över tron på läsupplevelsens förmåga och kraft – en religion som jag förövrigt helt och fullt är anhängare av. Därför var det en fantastisk upplevelse då jag, Nils och Beth upptäckte att detta ställe existerade i verkligheten! Ja faktiskt, i Sverige, i Stockholm och närmare bestämt på Södermalm. Jag talar om bokhandeln, caféet och författarscenen Bokslukaren.
     Det var lördagen den 18 mars och årets allra första vårdag. Solen värmde över Mariatorget och bleka Stockholmare kisade yrvaket mot himlen. Staden hade med ens fått liv! Här skymtade snödroppar fram, barn skrattade från gungorna och okända rumpor samsades generöst på Mariatorgets parkbänkar. Vi letade och frågade oss fram och så där: ”om hörnet” av en stor blå byggnadscontainer fann vi vårt mål – Bokslukaren. Inne i den ljusa lilla butiksdelen var barnböcker framlagda i högar på låga bord och uppställda i hyllor. Det var utvalt och delikat. Det var kvalitetsböcker – sådana man plockar fram gång på gång, läser, betraktar, reflekterar över, med fingertopparna stryker illustrationsbladen på och älskar i höga mått! Här fanns även ett gammaldags dockskåp – ett sådant där som man timmavis kan försjunka framför om man själv är barn eller helt enkelt bara har sitt barnasinne i behåll.
     I det lite mörkare rummet innanför fann vi böcker för lässlukaråldern och tonåren, leksaker ”att ge bort” och spel. Ja, jag och barnen fastnade för ett Muminspel gjort av Tove Jansson själv och nyproducerat inför Muminjubileet. Full pott för familjegemenskapen helt enkelt! Här kunde man med tärningens och spelpjäsernas hjälp förirra sig i Mumindalen och skogen och bergen bortanför. Ett riktigt ”mamma vad ska vi göra, det regnar och strömmen har gått”-spel, tänkte jag.
Beth ville nog allra helst ha en liten plastfigur av en lejoninna som bar sin unge i nackskinnet och Nils fann till sin stora lycka Wallice & Gromit – DVD:n; Varulvskaninens förbannelse – en älskad film som försvunnit ur övriga affärers sortiment.
     Den inre delen av lokalen utgjordes även av ett café, och det var här som barnen med stor spänning inväntade att få möta ”en riktig författare”! Med pyttesmå mazariner och Loranga serverat ur dockservisglas mumsade barnen förväntansfullt i sig medan deras blickar gick mellan leksakshyllorna och soffan där författaren strax skulle slå sig ned. Plötsligt satt hon där, Anna Ehring författare till Syltmackor & oturslivet (2010) och hon skulle nu läsa ur uppföljaren; Kickflippar och farligheter. Detta är något så ovanligt som proletärromaner inom barnbokens område. Både i språk, miljö och handling känns det som om man gjort en snabbspolning tillbaka till 1970-talet. Uppfriskande förvisso, men jag önskar att där inte fanns en fullt så skarp machoklang. Detta är pojklandet där gossens enda kvinnliga förebild – mamman – dött. Här möts far och son genom mandomsprov och på en ickeverbal nivå, där modet och styrkan i skidbacken får tränga undan den känslomässiga turbulensen efter mammans bortgång. Hoppas på den päsiga och klarsynta varanen – möjligen skulle han mirakulöst kunna genomgå ett könsbyte…
     Efter bokhappeningen fick alla som ville klappa författarens livslevande urtidsödla, som snällt låg i en skokartong under hela uppläsningen. Jag är fullkomligt övertygad om att jag var sammankomstens enda vuxna person som på allvar funderade över om man inte på något vis  hade kunnat erbjuda den taggiga krabaten en plats i den egna bagen hem. För detta var väl bokens Harry i egen hög person!
Harry fick inte följa med oss hem men omtumlade och lyckliga stapplade vi ut i Mariatorgets solsken – berusade av lekfulla intryck och inspirerade till nya upptåg. Hit måste man bara återvända och efter Anna Ehrings gästande har bland andra Ulf Stark varit föremål för barnens nyfikna blickar. Missa alltså inte Stina Wirsén den 14 maj (kl.13.00) med småbarnsböckerna Bang! Och Aj! . Likaså blir det barnsligt roligt med Malin Landqvist den 21 maj, då man både får lyssna och smaka med boken Svenska kakor som bakgrund. Sist men inte minst besöker Björn Bergenholtz bokslukaren den 28 maj, för att presentera sina naturböcker för de allra minsta – Känn igen 25 fiskar och Känn igen 25 blommor.

 

Med anledning av internationella kvinnodagen härom dan´ kan jag, för att lyfta fram flickebarnet, inte tänka mig något suveränare än Steinmo och Giertz version av Den lilla sjöjungfrun. Hoppas innerligt att den till hösten återupptas på Dramatens stora scen!

     Ur scengolvet växer ett stort träd – är det ett livsträd eller är det kanske en undervattensström? Låt oss kalla det för en livspelare. Något som med stor kraft strävar uppåt och som ömsom får betydelse av önskan, makt eller position och detta oavsett om man befinner sig i havet, på land eller bland molnen.
I havet möter vi lekande sjöjungfrur i vitpudrade peruker och paljetterade strumpor. Med skicklig akrobatik, kullerbyttor och piruetter ”smakar” de på scenrummet och vi som publik har redan trollbundits. Historiens lilla sjöjungfru (Ellen Jelinek) drömmer om landet ovanför och vill nå betydligt längre bort än sina systrar. Trots att hon har tillgång till hela havets mystik, vill den yngsta systern utforska och upptäcka det som hon ännu inte vet svaret på.   – Det går inte, avfärdar farmor (Malin Ek). I alla tider har sjöjungfrur på sin femtonårsdag fått stiga upp med strömmen, hastigt betrakta världen ovan för att lika hastigt återvända. En smärtsamt vass anemon sticks genom håret och som i en science fiction-produktion öppnar sig lysande trappsteg i undervattensströmmen/livspelaren. Systrarna inväntar sin femtonårsdag med spänning – följer traditionen – stiger upp och stiger ned.
Den lilla sjöjungfrun är inte alls som sina systrar intresserad av att smycka sig för ett ytligt besök. Hennes intention är att företa sig resan med grundlighet och då hon ser ljuset och färgerna ovan vattenytan vill hon stanna för att uppleva mer.
När en prins (Filip Alexanderson) för en svajande dans i kampen mot rasande vågor, följer den lilla sjöjungfrun utforskande hans rörelser från vänster till höger, för att slutligen rädda honom på sin rygg. Detta blir inledningen till ett samtal dem emellan som fortsätter i dansens och pantomimens tecken. Det som är självklart för honom är dock inte självklart för henne. Den lilla sjöjungfrun måste först återvända till havet och dess mörkaste domäner för att genom trollkraft anta mänsklig gestalt. I det otäckast mörker regerar  en havshäxa (Malin Ek) med sina svarta polyper. Att hon äger kungavärdighet inför detta mörker är det ingen som tvivlar på då hon av sina undersåtar lyfts upp för att liksom sväva ovanför dem. Med pantomimens grepp – även i detta fall – formar polyperna en gemensam kropp som får betydelsen av en kunglig dräkt – ett maktmedel med vidd och turnyr.
Den lilla sjöjungfrun tror på häxans kraft och då hon sätter sin röst i pant, äger hon endast sin kropp att tala genom. Inbjuden hos prinsen kan hon inte besvara en enda av hans frågor och blir ansedd som underlig av hovfolket – för sitt uppförande och i synnerhet för sitt sätt att klä sig (i underkläder). Med akrobatikens skicklighet börjar då sjöjungfrun att snurra en stol på scen och prinsen och hovfolket som smittas av det nya lekfulla språket, följer efter och med ens snurrar allesamman på var sin stol. Upptagna av en lek pågår samtidigt en dialog stol och stol emellan! Detta är klockrent och når in i hjärtat på varenda sexåring (och sexåringar är vi just nu allihop).
Ur livsträdet fälls prinsens tron ut och under honom ska hans gemål en gång sitta. Även en säng fälls ut åt prinsen medan sjöjungfrun får ligga på golvet. Hon har nu blivit hans hund och kuriositet och det dröjer inte länge förrän denne prins träffar en prinsessa från land. Hon är så lik honom själv – kan prata, är obekymrad och självupptagen. Men vi förlåter dem – för de är trots allt snälla.
Såsom vi alla känner Andersens saga, förmår inte sjöjungfrun döda sin prins utan får istället invänta att bli till skum på havsytan. Av medlidande uppenbarar sig då himlens änglar och räddar hennes osaliga själ. I pjäsen tar dock miraklet en något annorlunda vändning: ned från himlen och genom trädets krona hissas istället fyra luftandar, som undrar om sjöjungfrun inte har lust att följa med upp på en tur i luften. De fyra luftandarna bär könsöverskridande dräkt, där de manliga liksom kvinnliga andarna är klädda i flygvärdinnedräkt och högklackade skor. Allt är möjligt och allt är tillåtet – även transan har fått sin plats bland änglarna i himlen.
Det är inte av någon medömkan som luftandarna hämtar den lilla sjöjungfrun utan sträcker uppmuntrande ut ett par linor för att ytterligare berika sin himmel – denna gång med en sjöjungfru. Hennes odödliga själ är varje människas vilja och strävan – det förstår vi av hennes sista ord riktade till publiken:

Jag vill tillbaka. Och jag
vill vidare. Jag vill vara
överallt och jag vill vara
allt och jag vill bli allt
som jag kan bli. Det är
min odödliga själ.

Man får gå åtminstone 30, 40 år tillbaka i tiden för att finna barnböcker inom genren ”återvinning” eller ”rädda miljön”. Här lyfter jag fram två exempel, varav den ena är mer drömmande medan den andra politiskt agiterande och bägge böcker har blivit både lästa och omlästa av min egen 6- respektive 8-åring samt av mig själv som barn.

Den förtrollade lådan, (1967, bilderbok fr. Bonniers förlag) av Ralph Hermansson/Don Almquist.
Här berättas sagan om syskonen Ramon, Montserrat och Maria som bor med sina föräldrar på en sandig ö i havet. Det som havet kastar upp på stranden blir barnens leksaker och de finner alltifrån snäckor och underliga stenar till konstiga trädgrenar och flaskor med meddelanden i.
En dag händer något märkvärdigt – en stor låda med vackra färger flyter iland! Lådan äger en vev som öppnar för magi och barnens liv blir aldrig sig likt.
     I boken skapas en glädje över havet och stranden som överraskningsmoment och illustrationerna bär likaså på glädjen över att själv få hitta på. Illustrationernas tryck-, tusch-, akvarell-, och collageteknik inbjuder verkligen det läsande barnet till egen experimentlusta. Med hjälp av collagetekniken skapas vagnshjul av urklippta pappersklockor, en bulldozer av barockdetaljer från någon konstbok och runda lövträd av urklippta pappersbuskage.

Lotta och den röda hästen, ur serien Lotta i Hallonby, (1975, bilderbok från Rabén & Sjögren) av Ulf Hultberg/Behn Edvinsson.
Den proggiga boken om Lotta i betongförorten Hallonberg, ingår i en serie av fyra böcker – Lotta får nya vänner, Lotta och den röda hästen, Lotta och daghemmet samt Lottas akvarium. Inom det moderna samhällprojektet Hallonby bor Lotta och hennes bästis Anders. Anders går alltid runt med en liten vagn där han samlar saker som kan vara bra att ha. De bägge barnen brukar vistas på den tråkiga stenlagda gården framför sitt hus och här kastar Lotta avundsjuka blickar mot gänget och deras tuffa cyklar. Fastän hon vet att hennes föräldrar inte har råd, så finns det inget som Lotta önskar sig mer än en ny tvåhjuling.
Så kommer mormor på besök och erinrar sig sin bardoms röda häst och sparkcykel. Lotta och Anders får bägge två åka buss hem till mormor som bor i ett rött litet hus på landet och besöka soptippen där man har kastat en mängd fina och användbara saker.
Av gubben på soptippen får de höra hur sopberget bara växer: ”Folk har det för bra, de vill ha nytt. Nytt, nytt ska det vara. Men det är ju alldeles fel. Det är ju inte riktigt klokt vad folk slösar istället för att ta vara på det man har… Laga eller måla upp det.”
När Lotta och Anders återvänder hem till den stenlagda gården har de med sig två fina cyklar och bryr sig inte längre om det tuffa gänget.
     Det är tydligt att bokens bildval och komposition styrs av dess primära syfte som politiskt agiterande. Teckningarna går i 70-talets dova färgskala: brunt, grönt, gult och vinrött och figurerna tycks närma sig karikatyrens fulhet. Texter uppdelade i spalter och varvas med talspråkstext i pratbubblor, viket ger något av teaterns funktion där dialog och monolog kan avbrytas för berättarens röst. Alltihop är medel för att nå ut så långt och kraftfullt som möjligt med det politiska budskapet om konsumtion.

(thahitiska vodoudockor på etnografiska museet)

Konsumtion har blivit en diagnos. Inredning och bostadsstatus har blivit en hysteri. Eller var det hyckleri som var det rätta ordet…

-  Oj, det var länge sedan! Hur mår ni?
-  Jo tack, vi byter kök och har uppgraderat våra bilar. När det känns lite grått och skolan och plånboken tillåter åker vi mer än gärna på solresa till andra sidan jordklotet.Varför inte? Vi har väl också rätt att leva…

Om denna fråga hur man bör leva, handlar Ekoteket – kulturhusets (i Stockolm) nya utställning.
Som förälder undrar man efter besöket var man egentligen ska börja nysta i denna till synes olösliga härva. Dina barn kommer i framtiden, oavsett dagens hjältemodiga försök till operation jordräddning, att med absolut förakt se tillbaka på, inte bara sin egen föräldrageneration utan hela 1900-talet som konsumtionsepok. Att som på utställningen visa på hur man kan konsumera smart – göra ett tidningsställ av en gammal tennisbana – känns ändå lite väl tamt. För den verkliga frågan gäller väl: vad ska vi göra då större delen av jordens yta förstörts och maten börjar tryta för oss alla?
     För ett par månader sedan läste jag om hur vi i Sverige kastar omkring 900 000 ton mat per år, varav hälften fortfarande är ätbar. Något som i framtiden kommer att vara fullständigt otänkbart. Det berättades om fyra unga mataktivister som skapat ett kollektiv i Göteborg och som endast levde på mat som butiker kasserat i onödan. Plötsligt fick jag min framtidsvision där på Ekoteket: skolans trä och syslöjdsämnen skulle bli tvungna att ge plats åt ämnet: hur man på bästa sätt utnyttjar sin kollonilott och ett alternativt ämne till idrotten blev väl – hur man tar sig in i livsmedelsbutikernas containrar och blir en riktigt smidig ”Dumpster Diver”. Kollektivet i Göteborg skulle säkert hjälpa oss andra genom att hålla workshops…
Förmodligen blev väl en bit mark det man hetast av allt skulle önska sig som studentpresent. På samma vis som forna tiders studentkäpp var ämnad åt att underlätta ålderdomens krämpor och besvär, skulle den luckra jordplätten skapa glädje högt upp i åren!

     Efter att jag och barnen sysslat med svårlösliga frågor på Ekoteket bestämde vi oss för att åka vidare till Etnografiska museet för att spana i deras wodouutställning. Nils och Beth hade talat om denna utställning i veckor och såg på något vis fram emot att bli skrämda ända nerifrån tånaglarna. Utställningen var tyvärr inte särskilt barnvänlig – saknade audioguide och guidade turer för barn överhuvudtaget. Informatinsskyltarna var skrivna för en vuxen publik liksom det på TV-monotorn visades ett avancerat vetenskapsprogram. Där vi vandrade förbi dammiga dockor, dockor i kedjor, stora speglar och skallar blev vi faktiskt mest uppskrämda av en securitasvakt som var beredd att rycka ut då man alltför närgånget pekade på vodousarna.
     Museet hade lockat med en fantastisk barnverkstad. Här kunde man tillverka sin egen vodoudocka för endast 50 kronor! Lite svårt att göra kan tyckas efter en något obegriplig utställning. Barnen var dock väl förberedda och hade med en hel del förutfattade meningar konstruerat en vodoustomme som det självklart skulle stickas nålar i efteråt.
Otur, otur, barnverkstan skulle precis stänga! Efter en hastig glimt genom verkstans glasfönster tittade vi på varandra och utbrast – GROVSOPSRUMMET! Vårt kära gamla grovsopsrum är faktiskt ett rum som i kreativitetens namn formligen skriker efter recycling. Så vad gjorde vi egentligen här?  Alltjämt begav vi oss nöjda hemåt – slet upp dörren till grovsoporna och fann allt och mycket mer, för vad en vodou kan tänkas behöva: garn, pärlor, gamla örhängen en rutig och en blommig tygbit och som grädde på moset även en liten kedja.
Vad trevligt att komma hem och få återvinna alldeles gratis och dessutom i egen takt!